Nutid för en mamma, hustru och farmor 24/8
Vad säger man???
Det är jobbigt inte veta om man ska stanna kvar eller gå i ett förhållande. Jobbigare blir det är det när man beslutat sig för att gå vidare ensam. Det blir många frågor, om och men som ska ventileras, tårar och en känsla av skuld, tycka synd om den andra, varför blev det så här, med andra ord tusen frågor.
Stackars mammas lilla, nästan vuxna flicka, nu har hon själv fått ta ett svårt beslut.
Jag är bara mamma, har inget facit som visar rätt svar. Man kan bara trösta, lyssna, finnas till hands och försöka förklara att så här är det med livet.
Nu är flickebarnet på tröskeln till vuxenlivet.
Hur är det med mamman då??? Tackar som frågar.
På söndagen blev det en jättetrevlig och låååång tur med hojen. Vi snackade om att bara åka en sväng och fika, men som vanligt blev det inte som vi sagt.
Vi, Stefan, Hasse och jag åkte till Bispgården där vi väntade in Lars och Anki. Det visade sig att vi skulle åka till Döda Fallet och äta samma mat som vi åt för nån vecka sen. Det hade jag inte hört att grabbarna snackat om, men nu var det bara att hänga på.
Efter en god middag åkte vi vidare mot Ragunda, Kälarne, Sörbygden, Ljungå och ner mot Holm och Kovland. En liten sväng som tillslut blev 25 mil.
Hasse, Lars, Stefan och Anki på rastplats vid Holmsjöändan
Jag hade lite problem med framflyttningen av fotpinnarna. Den tidigare omtalade växelspaken blev inte riktigt som jag hoppats på. Det blev lite för trångt för stöveln mellan fotpinne och spak. Det i sin tur gör att jag får problem med växeln mellan 2:an och 3:an. Måste nog krypa till korset och erkänna att maken var rätt ute från början och det är helt och fullt mitt eget fel när jag gnällde och bad honom sätta den närmare fotpinnen.
Har också lite svårt att hitta ett bra läge på fotpinnarna, men jag kanske måste vänja mig.
Innan vi for hem var vi in till sonen och hälsade på barnbarnet. Vad mysigt det är med blöta pussar och kladdiga små händer. När jag träffar den lilla damen verkar det inte finnas några gränser för vad jag kan lova. När vi åkte därifrån hade jag, utan att jag vet hur det gick till, lovat att vara barnvakt på fredag om två veckor. Nu var det inte bara kvällen det gällde, utan det var hämtning på dagis mitt på dagen.
-Ja visst, självklart, det fixar jag.........
Man lovar och lovar utan att tänka på hur det ska gå till. Jag har ju ett jobb att sköta. Nu blir det till att ta en semesterdag, eller kan man ta nån form av umgängesdag med barnbarn när man är farmor? Måste kolla det.
-------------------------
Idag blev det som sagt en lite jobbig dag. Efter att ha fått SMS från dottern, slängde jag mig i bilen och for hem från jobbet lite tidigare. Dotter med hund kom hem och var här några timmar. Nu har hon gått hem till sig och maken har kommit hem från jobbet. Nu har han och jag chansen att få prata med varandra i lugn och ro innan det är läggdags.
Tänkvärt
Ett beslut är ofta bevis på att man blivit trött på att tänka.
// P
Det är jobbigt inte veta om man ska stanna kvar eller gå i ett förhållande. Jobbigare blir det är det när man beslutat sig för att gå vidare ensam. Det blir många frågor, om och men som ska ventileras, tårar och en känsla av skuld, tycka synd om den andra, varför blev det så här, med andra ord tusen frågor.
Stackars mammas lilla, nästan vuxna flicka, nu har hon själv fått ta ett svårt beslut.
Jag är bara mamma, har inget facit som visar rätt svar. Man kan bara trösta, lyssna, finnas till hands och försöka förklara att så här är det med livet.
Nu är flickebarnet på tröskeln till vuxenlivet.
Hur är det med mamman då??? Tackar som frågar.
På söndagen blev det en jättetrevlig och låååång tur med hojen. Vi snackade om att bara åka en sväng och fika, men som vanligt blev det inte som vi sagt.
Vi, Stefan, Hasse och jag åkte till Bispgården där vi väntade in Lars och Anki. Det visade sig att vi skulle åka till Döda Fallet och äta samma mat som vi åt för nån vecka sen. Det hade jag inte hört att grabbarna snackat om, men nu var det bara att hänga på.
Efter en god middag åkte vi vidare mot Ragunda, Kälarne, Sörbygden, Ljungå och ner mot Holm och Kovland. En liten sväng som tillslut blev 25 mil.
Hasse, Lars, Stefan och Anki på rastplats vid Holmsjöändan
Jag hade lite problem med framflyttningen av fotpinnarna. Den tidigare omtalade växelspaken blev inte riktigt som jag hoppats på. Det blev lite för trångt för stöveln mellan fotpinne och spak. Det i sin tur gör att jag får problem med växeln mellan 2:an och 3:an. Måste nog krypa till korset och erkänna att maken var rätt ute från början och det är helt och fullt mitt eget fel när jag gnällde och bad honom sätta den närmare fotpinnen.
Har också lite svårt att hitta ett bra läge på fotpinnarna, men jag kanske måste vänja mig.
Innan vi for hem var vi in till sonen och hälsade på barnbarnet. Vad mysigt det är med blöta pussar och kladdiga små händer. När jag träffar den lilla damen verkar det inte finnas några gränser för vad jag kan lova. När vi åkte därifrån hade jag, utan att jag vet hur det gick till, lovat att vara barnvakt på fredag om två veckor. Nu var det inte bara kvällen det gällde, utan det var hämtning på dagis mitt på dagen.
-Ja visst, självklart, det fixar jag.........
Man lovar och lovar utan att tänka på hur det ska gå till. Jag har ju ett jobb att sköta. Nu blir det till att ta en semesterdag, eller kan man ta nån form av umgängesdag med barnbarn när man är farmor? Måste kolla det.
-------------------------
Idag blev det som sagt en lite jobbig dag. Efter att ha fått SMS från dottern, slängde jag mig i bilen och for hem från jobbet lite tidigare. Dotter med hund kom hem och var här några timmar. Nu har hon gått hem till sig och maken har kommit hem från jobbet. Nu har han och jag chansen att få prata med varandra i lugn och ro innan det är läggdags.
Tänkvärt
Ett beslut är ofta bevis på att man blivit trött på att tänka.
// P
Kommentarer
Postat av: Qvickens dotter
Hej hallå! Va ju bara tvungen att kika in nu när pappa börjat blogga o säger att du med gör det! Aldrig upphör man att förvånas ;) Hoppas ni har det fint i Sundsvall. Vi funderar på att ta bilen upp någon helg för att hälsa på Camilla med familj. Vore trevligt med en fika då! Numera har jag ju "bara" ca 40 mil till S.
Kram o hälsa familjen
Trackback
